Gisela alias Gaysela

3 maj

eftersom vi aldrig skulle göra det.

Sitter hemma hos underbara vännen min.
Vi flyttar om mindre än en månad! helgalet.
Ellstorp. det känns ypperligt.

Kajsa sitter och tolkar mina drömmar på spanska..
drömmarna om flygkrascher, tydligen betyder dem att jag är orolig för nederlag, orolig för att misslyckas helt enkelt.. och detta kan väl kanske stämma. det känns rätt logiskt.

Allt händer nu. hektiskt! men jag gillar läget.
Jag trivs i min tillvaro och myser mig framåt i livet.

Du är min guldklimp Kajsa!

solong.

ALL FOR BELIEVING lyrics MISSY HIGGINS

bara minsta blinkning får mig att börja gråta av glädje.
jag vandrar apatiskt fram och om någon frågar är jag i trans.
känner mig barnsligt busig och leker okontrollerat.
att se gör mig brännande het inombords och det värker i hela min själ av lycka.
abstrakt må det vara men det är på riktigt,
jag nyper mig i armen gång på gång och inser varje att känslorna finns kvar.
klart man är rädd också.. vem skulle inte vara det?
att få känna innerligt är inte lätt, men ack så otroligt.

om jag ändå kunde skriva ner alla ord.

livet går vidare och börjar leka lite igen
möblerna är flyttade och jag har "eget"
förhoppningsvis tror jag inte bara att jag blivit starkare, fysiskt - psykiskt
jag känner mig glad i många lägen
jag känner mig glad på kvällen
morgonen är alltid lite jobbig - jag är sårbar då

fling fling - och jag ler stort
jag ogillar flatvärlden - det är lite mycket ibland! väldigt mycket

men det finns ju saker som gör det ljusare, det är trevligt, minst sagt

klart jag inte är opepp.

Nu bor jag i staden full med kultur.

På tisdag börjar plugget.
Insatsgruppbefäl i Augusti. Spänning!

Livet börjar om igen.
Krasch och uppgång, krasch och uppgång brothers!

Benen går att stå på och jag tål om det blåser upp till storm.
bang bang.

24 november

Vi är ett virus i en statistik, en sensation utan publik.
Vi är ett tåg utan nån räls, som åker liksom hur som helst.

När man funderar över meningen med livet och allt trams runt i kring kommer man aldrig fram till något mer än att det finns en faktisk mening och att det är värt att leva.
Idag när jag funderade kom jag fram till samma sak, men jag kom fram till mer än så.
Mitt liv är fyllt av oförståeliga bakslag och overkliga framsteg, overklig lycka.
Jag har en tanke om min mening, att jag är menad att vara något slags komplex.
Det är spännande att ena stunden förså sig själv fullt ut men i andra sekunden inte veta vart man befinner sig.
Jag kan vakna på morgonen och undra vart jag befinner mig, vem jag egentligen är och hur jag blivit jag. Under dagen kommer jag på allt och kan besvara mina frågor, lär mig lite nytt och mår hysat bra framåt kvällen och känner mig relativt på det klara. Men vad händer sen? Vad händer när denna visa bara spelas om och om igen och tycks aldrig riktigt få ro?.
Jag spelar alltid samma låtar. Jag älskar repeat. Är det för att det hjälper mig att komma ihåg?
Det är som att jag inte riktigt kan lita på att jag vet något förens det är framför mig igen.

Jag tror att jag känner mig själv och jag vet mycket om mig själv, jag vet att jag vet.
Ändå finns detta diffusa ruffs av okoncentration som gör mig aningen galen.
Jag befinner mig inte alltid där jag vill helt enkelt.
Vad gör man åt saken?
Vad Är meningen med livet?
Svaret är enkelt och ack så relativt. Sluta sök så noga.

du och jag är i ett annat slag.
du och jag är i ett undantag.

18 oktober

Den där abstrakta känslan kommer varje morgon,
ostyrbar, ohållbar-blir aldrig klar och jag rullar ur sängen och faller tafatt ner på dammråttsmattan bara för att Jag inte orkar Gå ur sängen idag.

Det extremt kalla vattnet sipprar in i mina porer men det blir varmare, det blir mer bekvämt, inte sant? Vrid kranen kvinna! Här finns då ingen automatik. ingen akrobatik heller för den delen.
Många skulle kalla det för ångest, prestation, prestations-ångest, ångest-prestation. Jag kallar kroppen motstridig och sinnet kallas lödder och ibland kan man tvåla in motstridigheten riktigt ordentligt så att löddret faktiskt skapas och förenar sig en aning, det tillståndet är ganska härligt må jag säga.
Ren med horn och trots detta visar spegelbilden inget annat än röda fläckar. Man blir ju som allergisk mot omvärlden tänker jag ibland. Idag blir jag dock lite väl allergisk mot mig själv och vrider mig av klåda.
Jag brukade anse min reflektion relativ och ganska hållbar.

Klia, Klia lite till och hela ansiktet kommer snart vara täckt. Hela fejjan är prickig korv.
Fan vad jag är snygg när jag avvisar folks blickar med hjälp av mina andra lysande färger, älskar er glada kluttar, pasteller, propeller.
Grip tag och befäst känslorna men håll också efter-lämna inget halvdant, ok?

Fingarna trånar sig över annan kropp och jag glömmer. Jag Gömmer mig under täcket och njuter en stund.

Jag Drömmer om att botas och inser att drömmen kanske är det konkreta och att denna morgon bara är ett dis, en motpol, en tolkning.