Undantag.
22:08 Edit This 3 Comments »
24 november
Vi är ett virus i en statistik, en sensation utan publik.
Vi är ett tåg utan nån räls, som åker liksom hur som helst.
När man funderar över meningen med livet och allt trams runt i kring kommer man aldrig fram till något mer än att det finns en faktisk mening och att det är värt att leva.
Idag när jag funderade kom jag fram till samma sak, men jag kom fram till mer än så.
Mitt liv är fyllt av oförståeliga bakslag och overkliga framsteg, overklig lycka.
Jag har en tanke om min mening, att jag är menad att vara något slags komplex.
Det är spännande att ena stunden förså sig själv fullt ut men i andra sekunden inte veta vart man befinner sig.
Jag kan vakna på morgonen och undra vart jag befinner mig, vem jag egentligen är och hur jag blivit jag. Under dagen kommer jag på allt och kan besvara mina frågor, lär mig lite nytt och mår hysat bra framåt kvällen och känner mig relativt på det klara. Men vad händer sen? Vad händer när denna visa bara spelas om och om igen och tycks aldrig riktigt få ro?.
Jag spelar alltid samma låtar. Jag älskar repeat. Är det för att det hjälper mig att komma ihåg?
Det är som att jag inte riktigt kan lita på att jag vet något förens det är framför mig igen.
Jag tror att jag känner mig själv och jag vet mycket om mig själv, jag vet att jag vet.
Ändå finns detta diffusa ruffs av okoncentration som gör mig aningen galen.
Jag befinner mig inte alltid där jag vill helt enkelt.
Vad gör man åt saken?
Vad Är meningen med livet?
Svaret är enkelt och ack så relativt. Sluta sök så noga.
du och jag är i ett annat slag.
du och jag är i ett undantag.
Vi är ett virus i en statistik, en sensation utan publik.
Vi är ett tåg utan nån räls, som åker liksom hur som helst.
När man funderar över meningen med livet och allt trams runt i kring kommer man aldrig fram till något mer än att det finns en faktisk mening och att det är värt att leva.
Idag när jag funderade kom jag fram till samma sak, men jag kom fram till mer än så.
Mitt liv är fyllt av oförståeliga bakslag och overkliga framsteg, overklig lycka.
Jag har en tanke om min mening, att jag är menad att vara något slags komplex.
Det är spännande att ena stunden förså sig själv fullt ut men i andra sekunden inte veta vart man befinner sig.
Jag kan vakna på morgonen och undra vart jag befinner mig, vem jag egentligen är och hur jag blivit jag. Under dagen kommer jag på allt och kan besvara mina frågor, lär mig lite nytt och mår hysat bra framåt kvällen och känner mig relativt på det klara. Men vad händer sen? Vad händer när denna visa bara spelas om och om igen och tycks aldrig riktigt få ro?.
Jag spelar alltid samma låtar. Jag älskar repeat. Är det för att det hjälper mig att komma ihåg?
Det är som att jag inte riktigt kan lita på att jag vet något förens det är framför mig igen.
Jag tror att jag känner mig själv och jag vet mycket om mig själv, jag vet att jag vet.
Ändå finns detta diffusa ruffs av okoncentration som gör mig aningen galen.
Jag befinner mig inte alltid där jag vill helt enkelt.
Vad gör man åt saken?
Vad Är meningen med livet?
Svaret är enkelt och ack så relativt. Sluta sök så noga.
du och jag är i ett annat slag.
du och jag är i ett undantag.
