skogstokighet.

15:51 Edit This 1 Comment »
När en får uppleva värmen som finns där innanför, framstår den infernaliska ensamheten inte som så benhård längre.
Vandrandes febrilt fram bestiger jag gropar och förkastar min annars medelmåttigt bittra min i utbyte mot ljuva, ljumma blinkningar.
Ivriga skratt möts och i hårresande skräckblandad förtjusning ser jag framåt.
Lyckopustar och skönsång smeker min sargade kind och kysser den med våta läppar.
Svårtillgänglig närhet kryper in i mina öron och hemsöker mitt förvirrade sinne, letar sig in till den känsliga punkten och nyper mig så hårt att jag ryser, av välmående.
Monande ihärdigt surr gör en lugn och tillfreds.

"Superoptimopsistoppipangfenomenaliskt!"
Själva ordet låter kanske rättså infernaliskt..
men säg ut det högt och klart så låter det bengdaliskt!
"Superoptimopsistoppipangfenomenaliskt!"

poppins.
come get me!

och livet går vidare.. även om en tvekar att det går ibland.

1 kommentarer:

Anonymous said...

medan din ensamhet är lugn är min outhärdligt förvirrande och rivande. min insida får nya sår varje dag, försöker att fylla dem med andras närhet men känner inte samma helhet. det tunga inom mig drar mig nedåt, djupt nedåt. det finns stunder av lätt andning men de kommer alltmer sällan då hoppet skalas av och slits för varje sekund. you had me before hello but you lost me at goodbye.